OM HÖGA KUSTEN

Höga Kusten är magnifik, men lite kärv. I motsats till t ex Stockholms skärgård, där man kan paddla en vecko-tur innanför flera mil av skyddande öar och skär, finns här ofta bara en, eller ingen ö alls mot det öppna havet – nästa land är Finland. Eftersom den dominerande vindriktningen sommartid är från syd, och kusten ju går grovt räknat i nord-sydlig riktning, så märker man ofta av vinden, och den får också utrymme att bygga upp vågor när den kommer upp i måttliga-kraftiga vindstyrkor. Är det vindstilla, eller  blåser nordlig/västlig vind, så kan det vara hur lugnt som helst, men är man ute på flera dagars tur måste man ta höjd för att vädret kan ändra sig. Man kan då behöva stanna någon dag för att invänta lugn morgonsjö för att t ex ta sig förbi Rotsidan, en mycket sevärd men lite lurig sträcka om c:a fyra km av trappformad  klippstrand, där vågorna vid pålandsvind har en tendens att resa sig och bryta eftersom trappstegen fortsätter långgrunt ut en bra bit under ytan. En bit norrut ligger Rävsön, vars  utsida också kan kännas lång i svår sjö, och helt utan landstigningsmöjlighet. Rasta innan, är ett bra tips.

Några favoriter, från söder till norr, är: Storön, något av en ”doldis”, som är obebodd, och där man med lite tur kan ”åka hiss” några meter i höjdled utmed de röd-svartrandiga klipporna, med intensivt grönt sjögräs längst ned, i kvällssol och med lagom sjöhävning, helt magiskt – här bryter inte vågorna, eftersom det är bråddjupt direkt utanför; den trånga passagen in till Häggvik längst in i Gaviksfjärden, där man också kan passa på att bese Mannaminne in mot Nordingrå; Rotsidan, kilometerlånga härliga låga klipphällar, men alltså ofta svåra att landstiga på; fyr-klipp-ön Högbonden vars omisskänliga profil man har framför sig under några timmar, ofta men inte alltid kan man finna någon sida av dess låga landtunga mot söder att gå iland från; charmiga fiskeläget Bönhamn; dito Norrfällsviken längst in i den rödklippiga viken, med utmärkt fiskrestaurang; om väder och kajakskicklighet tillåter har Ulvön en hel del att bjuda, men se upp för den långa överfarten om vattnet är kallt; Sveriges högsta ö Mjältön bjuder en magnifik utsikt; längre norrut finns den vackra, röda Balesudden, med den enormt klara Balestjärnen vid stigen upp mot toppen; om man istället går mer österut från Mjältön, norrut från Ulvön, ser man länge Skrubbans dramatiska klippa sticka upp, och strax där bakom ”Sveriges vackraste ö”, Trysunda, med sitt perfekta fiskeläge; och så vidare norrut på vindmässigt passande sida av raden öar åt nordost, men gärna östsidan om Vågön för att inte missa den lilla Mumindalslika passagen genom fiskeläget Grisslan, som en fin avslutning före upptag i Ö-vik eller på den stora halvön öster om Domsjö; om inte väder och schema tillåter en sista höjdpunkt i form av Skags udde, som även i ganska lugnt väder kan vara  rätt dramatisk i sin utsatthet för Havet från tre sidor.

Landningsplatser för nattläger och raster går för det mesta att hitta för mindre sällskap – börjar man bli fler än ett par-tre friluftstält kan man behöva planera mera, och satsa mer på de här och där förekommande uppgjorda platserna. Det är långt ifrån alla öar och stränder som är möjliga att gå iland på, Höga Kusten ÄR ofta just Hög, så ibland kan man behöva börja spana ett par timmar innan man måste rasta. Vad som är lä och vindsida betyder på den exponerade Höga Kusten mer än på de flesta håll, vilket också gör det svårt att låsa sig i förväg för bestämda platser för natt-läger. Flera alternativ för olika väder är att rekommendera.

Här uppe i norra Bottenhavet behöver man inte ta hänsyn till tidvatten, som ju inte ”hinner” genom Öresund.

Vinden, som sagt, är oftast men inte alltid sydlig dagtid  om sommaren. Här nedan två vindrosor, en från Lungön 2005 – 2010 och en från Skags udde 2022.